Du finns inte här men du finns i mitt inre.
Fuck vad jag blir känslomässig av musik.
Jag blir alldelles gråtfrärdig, full i skratt eller full av ilska.
Men den känslan som uppstår oftast är kärlek och saknad.
Jag vet inte hur den kombitaionen går ihop men det känns så.
Jag tänker på många som jag saknar och oftast inte träffar mer.
Det är gamla vänner från gamla skolor, vänner som bor i stockholm t.ex och min farfar.
Jag saknar min farfar så sjukt mycket efter att han dog 2004.
Det är inte så farligt längre, jag var ju ändå ganska liten när han gick bort.
Jag kommer ihåg till begravningen att jag fick köpa vilka kläder jag ville att ha på mig.
Jag köpte en svart tröja, med en stor rosa stjärna på.
Ärmarna var av volanger med rosa kanter och tröjan skulle passa jättebra på ett knatte disco.
Byxorna var som kavajbyxor med silvriga ränder som var fastsydda, även där väldigt discoaktig.
Jag tyckte jag var jättefin, och det var det som räknades.
För dom kläderna minns jag ju än idag och jag kan skratta åt att dom var gjorda för ett disco.
Min farfar dog av cancer, i levern.
Men innan det var han alkoholist.
Han satt inte på en parkbänk i stan, men han hade problem med drickandet.
Efter åren har ju jag frågat mamma och pappa hur det blev så osv och mamma har en teori som jag gillar.
Jag har inte brytt mig så jättemycket att han var spritsjuk, för han blev ju frisk strax innan han dog.
Men mammas teori gör att jag saknar farfar mycket mer och tycker väldigt synd om honom, men jag gillar den ändå.
Vi tror att han redan visste om att han hade cancer innan han blev spritsjuk och sedan blev väldigt orolig såklart, så han började dricka. För mycket eftersom att han antagligen blev deprimerad.
Alla tröttnade på farfar och tyckte han var oförskämd med drickandet och farmor och farfar skilde sig.
Farfar hann aldrig bo i hans nya lägenhet innan han fick ligga på sjukhus och dog.
Han dog dagen innnan hans födelsedag.
Det som gör mig ännu mer ledsen och bara vill gråta är att sekunden han dog, höll han min pappa i handen.
Jag tycker det är jobbigt när mamma gråter och jag har aldrig sett min pappa gråta.
Därför blir det ännu svårare att se framför sig att pappa brister ut i gråt, hållandes i handen med sin pappa som somnar in.
Fan, nu gråter jag ju själv.
Jag pallar inte skriva mer, men det som gör att man kan skratta åt detta är att musiken jag lyssnar på just nu som gjorde mig känslosam i början är inte typ Melissa Horn eller nån annan "emomusik",
det är Kapten Röd.
jag älskar dig farfar. ♥♥
Kommentarer
Trackback
